Jag vill rita och skriva och träna och vara med människor igen, jag vill vara mig själv igen men all min hjärnenergi går åt till att ha panik över skolan och allt jag gör är att känna mig dålig pga kan inte gå till skolan. Allt suger och jag borde väl kanske hoppa av skolan men har fortfarande känslan att jag inte givit den en riktig chans men det har jag väl? Jag har försökt gå gymnasiet i över ett år nu och det har inte förbättrat mitt mående eller blivit lättare med tiden.

 

Det känns bara som ett stort misslyckande om jag hoppar av.

"Väck mig imorgon och gå med mig en bit till skolan." "Väck mig inte imorgon." Ångestklumpen som så ofta gör entré i min mage när skolan pressar på, jag hatar den. Idag skulle jag gå vilket gav mig ångest igårkväll, självmordstankar som hindrade min sömn, ångest och likgiltighet på morgonen och planerande av hur en skall dö. Det låter så sjukt - jag vet, men jag tänkte inte göra det men tankarna är där och ibland kan de även ha en positiv effekt - tro det eller ej.

 

När ångesten övervälmar mig och vill sippra ut som skrik och hyperventilation och genom att slå huvudet i väggen eller orsaka fysisk smärta för att dämpa den psykiska, när ljusen flickrar och allt känns overkligt, när rum krymper och alla hatar mig, när enda utvägen jag ser är döden - och det är den enda vägen som även skulle gynna min omgivning, då stannar jag upp och tänker "nej, nej Amalia, du har så fel, mamma älskar mig och jag vet att pappa också gör det, och min bror och min syster och de vill ha mig levande, jag har tillåtelse att göra vad som än krävs för att leva - och det ska jag också". Och då släpper en bit av pressen, jag behöver inte tvinga mig till skolan och jag behöver inte gå ut just idag och jag behöver inte kommunicera med någon. Jag behöver bara vara.

 

Imorgon stannar jag hemma och nästa vecka ska jag försöka ge skolan en chans, jag ska prata med min mentor och kanske även elevhälsan om en reducerad skolgång. Det är jättejobbigt att inte kunna prestera så som jag faktiskt kan prestera bara på grund av mitt psykiska illamående, men jag hatar inte mitt dåliga mående. 

 

Och snart kommer min mor/mitt största stöd/min älskade mamma och min syster och min Vilja. Då får jag trygghet igen, även om jag är väldigt förvånad över det stöd pappa och Ingela faktiskt kunnat ge mig.

Jag har länge sett serier och vill med detta inlägg dela lite av min visdom angående ämnet. Så nu kommer en lista på serier jag rekommenderar - utan inbördes ordning pga ugh det skulle bli för svårt.

 

(Greys Anatomy borde en kanske tipsa om men jag panikade fullständigt efter Denny och har haft svårt att fortsätta se så har inte sett speciellt långt, men den är bra.)

 

Suits - Fantastisk serie, helt fantastisk. Den har humor, handling, djup och återupprepas dessutom inte(!!), sådant älskar jag. Den handlar om Mike med fotografiskt minne, som alltid drömt om att bli advokat men blev under sin skolgång övertalad av sin kassa kompis att hjälpa andra att fuska på prov. Han åkte fast och hans liv vänder helt, MEN då han hjälper sin kassa kompis med en drogleverans hamnar han av misstag på en intervju för advokater och ja, ni fattar vad som händer. Serien har även med Louis Litt som är så himla rolig/irriterande/knäpp. Och Harvey Specter såklart, han är gulli och mallig. Och Donna, älskade Donna. Åh.

 

Game of thrones - En serie som skrivits om kanske lite väl mycket, men den är riktigt bra gjord och böckerna är otroligt välskrivna (har dock bara läst ytterst lite av dem, men det ska ändras!). Det är den mest påkostade serien någonsin och det märks, dock är den är lite halvseg i början men den blir så himla himla bra. De flesta vet nog vad den handlar om men kan säga vad jag tycker om med denna serie, karaktärerna först och främst, det finns helt underbara karaktärer så som Daenerys, Arya och Tyrion. Jag älskar att de finns så starka kvinnliga karaktärer då de är i en gammal tid där kvinnorna ska "stå bakom de starka männen" och "föda många söner", de är rätt äckligt men äckel som Joffrey kommer ju få smisk senare. Detta kanske inte är en serie i allas smak men jag tycker att man kan ge den en chans för jag blev verkligen chockad när jag väl började se, trodde inte jag skulle finna den så bra.

 

Prison break - Hur mycket kaos det än är i denna serie vet man att en superhjärna som Michael Scofield (<3)kommer lösa det, det är lugnande. Han är huvudkaraktären i Prison break och denna serie handlar om Michael och hans bror Lincoln som blivit ditsatt för ett mord han inte begått. Lincoln ska avrättas och då rånar Michael en bank för att hamna i samma fängelse som sin bror för att sen bryta ut dem båda. (Sedan eskalerar serien och allt blir större än vad man trodde från början så tro inte det tar fyra säsonger för dem att rymma!)

 

True blood - Detta är en ganska speciell serie och innehåller rätt mycket sex, men sådant är roligt så det är ju plusplus! Världen är som vår förutom det faktum att vampyrerna har gått ut i media och lever då samman med människorna, de livnär sig på syntetiskt blod (de påstår att de ska det). Serien handlar om Sookie, som är telepatisk, hon bor i en liten stad vars de aldrig ens sett en vampyr. MEN sen flyttar vampyren Bill dit och då dras Sookie in i denna mystiska värld. I denna serie medverkar även ingen mindre än Alexander Skarsgård, han är underbar och pratar även ibland lite svenska! Jag tycker om denna serie pga den liknar inte alls de filmer/serier vars vampyrer är så romantiserade och vackra. (Jag tycker om de filmerna/serierna också dock men jag skäms över det.) Det är något speciellt med True blood som jag kan inte riktigt sätta fingret på men den är en av de bästa serierna jag någonsin sett!

 

 

American horror story - Kan bara uttala mig om säsong ett pga har bara sett bitar av säsong två (bilderna är dock från ettan och tvåan), blev ganska besviken över att de ändrat storyn helt och liksom började om på en annan plats med andra karaktärer. Tycker dock det är en rolig ide så jag ska ge serien en ny chans någon gång snarast!

 

Men säsong ett handlar om en familj som flyttar till ett hus som visar sig vara det "välkända mördar-huset". När jag såg på denna serie så blev jag helt besatt av ett av spökena, Tate Langdon (Evan Peters), och det var rätt jobbigt pga har nog aldrig varit så kär(?). Dessutom var han rätt så hemsk som levande (och död), men nog om det. Serien är riktigt bra, lite läskig i början och introt är hemskt men hoppa över introt och ta dig igenom början! Man lär känna huset och kommer till slut över rädslan - detta var också en av anledningarna till att jag tyckte det var svårt att fortsätta se andra säsongen, den nya rädslan. Men det är verkligen en sevärd serie!

 

Supernatural - Detta är en helt genialisk serie, men läskig. Den handlar om två bröder, vid namn Sam och Dean, som är "hunters" dvs de jagar övernaturliga väsen. Den är rätt återupprepande i början tyckte jag, samma procedur varje avsnitt, men den är fortfarande toppenbra med bra handling. Bröderna är gulliga och lättsamma, och skådespelaren som spelar Denny i Greys spelar förresten brödernas pappa i denna serie!

 

Chuck - Chuck jobbar på Buy More i "Nördhörnan", där han bland annat lagar och säljer datorer, med sin bästa kompis Morgan. (Chucks syster och hennes pojkvän tar även stor del i serien, och de är så himla bra, roliga och underbara.) Sedan får han ett mejl av hans gamla collage-rumskompis som numera är en CIA-agent, agenten har då stulit "the Intersect" och mejlar den till Chuck, varefter han förstör datorn som tidigare lagrade den. När han öppnar mejlet så förflyttas all denna information till Chucks hjärna och Chuck har nu en militär datorbas i sitt huvud. Så kommer CIA-agenten Sarah Walker för att utreda detta och sedan kommer Chuck hjälpa CIA att ta fast terrorister och brottslingar med hjälp av sin datorbas i huvudet.

 

Denna serie är riktigt rolig och spännande, jag sträcksåg den här serien i princip, den är i fem säsonger och till skillnad från de flesta serierna så har denna ett riktigt slut! Den har roliga karaktärer men den är lite halvseg i början (som de flesta serier) men den blir och är himla bra.

Sådär naket, avklätt, ni vet, ärligt. En sådan blogg vill jag driva, men det är så svårt. Att våga vara ärlig, att inte bry sig om eller iallafall klara av vad som tycks om det. Jag har vågat ibland, jag har vågat skriva ut om hur jag haft det, har det, hur jag mår men inte riktigt helt, vissa delar vill en glömma, hoppa över, låtsas att de inte existerar. Och efteråt, alltid, efter jag vågat ta ett steg fram slungas jag fem steg tillbaka. Nu är jag rätt så långt bak igen, men jag vill blogga och försöka vara ärlig men jag vill inte länka och länka utan den finns bara här, för mig och för de som frågar eller hittar.

 

Eftersom detta är bloggens första inlägg, bloggen mutta, tänkte jag skriva om mig själv och om namnet. Först om namnet - jag vet inte, ville mest bara ha något enkelt och kort, som Nettan. Hon har helt enkelt bara sitt namn men alla har inte sådan tur så jag tänkte väl att mutta är ett ord jag tycker om och är roligt att säga, dessutom rätt så tabu. Kändes lite roligt. Och vem är jag, skulle vela kopiera in mitt personliga brev som jag skrev till min mentor här, för det kändes väldigt jag men det lämnades in och är väl för långt för detta tillfälle. Men lite om mig:

 

Mitt namn är Amalia, det namnet bar även min mormors mormor. Jag fyller sjutton i oktober och jag bor just nu med min pappa och hans sambo Ingela. Kommer bo hos min moder så fort hon kommer tillbaka till Luleå, hon är kvar i Västerås där jag skulle gå skola men det blev inge bra så jag kom tillbaka till Luleå. Staden som jag älskhatar, hatälskar. Jag lider av depression och även mest troligt bipolär sjukdom typ två. Jag kämpar mot/med (?) självmordstankar och panikattacker. Jag tycker om att läsa, att teckna, halvgamla filmer, sagan om ringen, harry potter, jag älskar serier och feminism, bubblig choklad, chokladmjölk, månen, konstiga/knäppa böcker/filmer till exempel Liftarens guide till galaxen, jag fascineras av rymden och av havet. Jag har världens gulligaste och mysigaste katt vid namn Vilja, hon är tyvärr även hon kvar i Västerås men de kommer upp till Luleå om någon vecka så det längtar jag till.

 

Mer ids jag inte skriva på detta textiga första inlägg.