"Väck mig imorgon och gå med mig en bit till skolan." "Väck mig inte imorgon." Ångestklumpen som så ofta gör entré i min mage när skolan pressar på, jag hatar den. Idag skulle jag gå vilket gav mig ångest igårkväll, självmordstankar som hindrade min sömn, ångest och likgiltighet på morgonen och planerande av hur en skall dö. Det låter så sjukt - jag vet, men jag tänkte inte göra det men tankarna är där och ibland kan de även ha en positiv effekt - tro det eller ej.

 

När ångesten övervälmar mig och vill sippra ut som skrik och hyperventilation och genom att slå huvudet i väggen eller orsaka fysisk smärta för att dämpa den psykiska, när ljusen flickrar och allt känns overkligt, när rum krymper och alla hatar mig, när enda utvägen jag ser är döden - och det är den enda vägen som även skulle gynna min omgivning, då stannar jag upp och tänker "nej, nej Amalia, du har så fel, mamma älskar mig och jag vet att pappa också gör det, och min bror och min syster och de vill ha mig levande, jag har tillåtelse att göra vad som än krävs för att leva - och det ska jag också". Och då släpper en bit av pressen, jag behöver inte tvinga mig till skolan och jag behöver inte gå ut just idag och jag behöver inte kommunicera med någon. Jag behöver bara vara.

 

Imorgon stannar jag hemma och nästa vecka ska jag försöka ge skolan en chans, jag ska prata med min mentor och kanske även elevhälsan om en reducerad skolgång. Det är jättejobbigt att inte kunna prestera så som jag faktiskt kan prestera bara på grund av mitt psykiska illamående, men jag hatar inte mitt dåliga mående. 

 

Och snart kommer min mor/mitt största stöd/min älskade mamma och min syster och min Vilja. Då får jag trygghet igen, även om jag är väldigt förvånad över det stöd pappa och Ingela faktiskt kunnat ge mig.