Om min bisexualitet
Tro inte att jag, som bisexuell (eller någon tjej/kille som bi/homo), tänder på alla samkönade personer. När jag betraktade mig själv som hetero tände jag inte på alla olikkönade (i mitt fall snubbar). Kära heteromänniskor; gör ni det eller? Och tro inte att du som tjej (i mitt fall), som är lite osäker på din sexualitet, kan utnyttja mig för att "testa" bisexualitet. Jag lär märka, och jag lär ta svinigt illa upp. Och förmodligen skylla på mig själv från början, och må rätt dåligt. Och det kommer suga.
Till er som kallar er själva pan-, hetero- eller homosexuella; att säga att "bisexuella tjejer är egentligen hetero och vill bara ha uppmärksamhet" eller att "bisexuella personer är homos som inte bestämt sig än", eller vad fan ni nu säger, detta är väldigt kränkande. Och dubbelmoraliskt. Och motsägelsefullt.
Jag ångrar mig ofta att jag stämplat mig som bisexuell pga tjejer som behandlar mig annorlunda. Men det ska inte vara så. Så snälla, sluta. Detta ska egentligen inte spela någon roll; MEN jag tänder mest på killar och ja jag har bara legat med killar (detta verkar vara en viktig fråga, vilket är riktigt riktigt dumt) men om jag måste stämpla mig med en läggning så blir det bisexuell för jag vill vara öppen för personer och inte kön. Det ultimata vore dock om dessa stämplar inte fanns överhuvudtaget.
Här får ni en passande jävla bild:
Catching fire/Fatta eld
Idag har jag och Nettan gått på bio och sett denna:
Utseendemässigt försökte jag se, iallafall lite, Hungerspelig ut. Med djurtatueringar och fläta (och blöt tröja pga nytatuerad):
Men nu, OM FILMEN. Jag älskade den. Jag var en känslobomb under hela filmen, jag grät, skrattade, röck till, jag tror till med jag flämtade(?). Jag tycker det är intressant/knäppt att se filmens tolkning på platser och karaktärer etc, som jag själv har byggt upp i huvudet när jag läst boken.
Men jag har absolut ingen aning om hur filmen utspelar sig för de människor som inte läst böckerna. Jag tror inte det blir samma känsla, böckerna är verkligen toppen och väldigt mycket utelämnas. Det är boktips, Hungerspelen. Hela trilogin. Jag tokälskade den. Haha nu spyr jag positivism. Ajaja det är för fasiken sent och imorgon (idag) ska jag till bup tidigt. Ugh. Hejdå.
Prank vs Prank
För en tid sedan hittade jag DENNA svinroliga kanal på Youtube. Driven av ett par som prankar varandra och även andra. Jag tycker väldigt synd om den som drabbas av pranket då och då, men dem fortsätter att ge igen så det verkar inte bli någon långvarig skada skedd. Och jag tycker det är svinroligt! Till exempel:
Om du vill se mer kolla in deras andra videos eller deras sidokanal BFvsGF.
Spyr negativism i form av ord
Jag är bara så trött på allt och trött på att isolera mig. Men när jag gör något annat blir det bara jobbigt, det är lättare att ogilla människor än att acceptera vad dem säger. Utan att rasera totalt pga det. Det behöver heller inte vara något negativt, bara vetskapen att andra människor har lika många tankar och åsikter som jag själv är skrämmande. Jag vill så gärna tänka att det bara är jag som är så komplicerad, men det är alla. Och jag är så rädd att göra fel, för jag gör fel så ofta. Så ofta att när andra gör fel har jag lätt att ta på mig skulden, av ren vana.
Jag är bara så arg, så himla arg. På detta gamla jävliga beteende som aldrig ändras, på grupper som beter sig som de alltid har gjort. På unga tonåringar som beter sig på samma sätt som jag gjorde. Jag är arg över att det inte verkar ändras, oavsett hur mycket vi försöker krossa patriarkatet. Trots den växande feminismen i Luleå så verkar allt vara precis likadant som det alltid varit.
Halloween
Jag klädde bara ut mig en gång denna Halloween, brukade älska denna högtid men vissa saker (som denna) har tynat bort pga min depression. Jag var iallafall på en maskerad som var otroligt bra ordnad samt kontrollerad, så pepp till er om ni läser detta!
Jag var inlagd under denna tid med fick (krävde) permission, så jag hade inte mycket tid att köpa eller pyssla ihop en kostym men eftersom jag ändå älskar pyssel så blev detta min kostym:
Och eftersom jag även tycker det är roligt med smink så försökte jag sminka lite "rök -tant/gubbe"igt. Haha fast egentligen lekte jag väl mest med sminket.
Avdelning 45
Jag har under dem senaste två veckorna varit inlagd på Sunderby sjukhus. Jag har då varit inlagd på barnpsyk, igen. Vet inte exakt hur många gånger jag varit in men det var väldigt längesen sist.
Varför har jag varit inlagd, nu då? Depression, självmordstankar, sömnsvårigheter, extrem ångest.
Jag fick börja med ny medicin - som vanligt. Men nu fick jag börja med den jag själv önskat under en längre tid. Woho. En medicin som vände min mammas liv totalt. Litium.
Dock är Litium en medicin med väldigt mycket biverkningar men om man bortser från det verkar den som en toppenmedicin. Jag har, än så länge, känt av biverkningar som darrningar när jag ätit för lite, magkramp som påminner om menskramp och otrolig törst, men har lyckligtvis sluppit de värsta, än så länge.
Jag fick börja med denna medicin nästan precis när jag åkte in (inte av ett suicidförsök, utan för att jag ville ha hjälp) och nu har jag nog ändå känt någon slags skillnad, Stabilitet kanske? Jag bytte dessutom inte medicin utan Litium lades på det jag åt innan - Seroquel.
Jag känner mig bättre och mer hoppfull nu - överlag. Jag har fortfarande fruktansvärda dalar men under min depression har jag nästan lärt mig hur jag ska hantera dessa.
Idag hade jag ett sista möte, för denna inläggning. Då la jag fram några klagomål på avdelningen, till exempel att jag inte har fått skriva mitt schema själv utifrån vad jag orkar utan personalen har fyllt på det så mycket som går, sedan har de hetsat mig att följa schemat även fast jag varit tydlig med att jag inte orkar och varför, de har glömt ge mig kvällsmedicin så när jag ska sova och inte är trött har jag fått gå och påminna.
Jag sade också att vissa i personalen kanske inte borde jobba på en psykiatrisk avdelning för barn och ungdomar pga de inte vet hur man ska handskas med tonåringar. Jag har känt mig dömd och (kanske bara är paranoia) fått känsla av att personalen pratar om mig (med personliga åsiker).
Jag är trots detta, oerthört tacksam över att jag har fått hjälp. Och vissa i personalen äger. Äger äger äger.
Jag vet inte om någon som läser detta, och gjort ett eller flera besök på avdelning 45, känner igen sig, eller kanske tycker jag är helt ute och cyklar. Det kan vara mitt mående som skapat flera av dessa åsikter, men detta är iallafall mina åsikter.
