Jag skrev i September att jag inte klarade av skolan pga mitt mående och avslutade inlägget med "Det känns bara som ett stort misslyckande om jag hoppar av."

 

 

"Hoppa av. Du har all tid i världen att gå i skola och lära dig saker sen, när du känner att du orkar och vill. Fokusera på dig själv och ta en dag i sänder. Skolan suger och det finns ingen plats för sjukdom eller orkeslöshet där. Det blir bara till en massa ångest. Jag har slarvat bort mycket av skolan och haft grov prestationsångest tillsammans med en massa annan skit. Men sedan jag bestämde mig för att mina betyg inte speglar den jag är (för skolans betygssystem är en mall som endast en liten del av eleverna passar in i) och endast riktar in mig på att slutföra mina kurser med godkänt så går det bättre. Jag är så mycket mer än mina prestationer i skolan. Och det är du med. Skolan finns kvar. Det är ingen brådska."

 

 

Jag påminner ofta mig själv och andra att psykisk ohälsa är precis lika viktig som fysisk. Första gången jag fick en panikattack visste jag inte vad som hände eller varför. Psykisk ohälsa är inte något som vi pratar öppet om och det är så himla sjukt eftersom detta leder till att vi tror att vi är ensamma i vårt mående och att ingen förstår. Vilket leder till isolering i många fall. Jag tycker det är jätteviktigt att vi vågar prata om vårt mående och även låter andra göra det utan att döma eller förminska.

 

Om en mår dåligt, kanske är påväg in i en depression, snälla våga prata med någon. En förälder eller kompis, eller skolkuratorn. Denna person behöver inte ens komma med råd, bara att ha någon som lyssnar gör väldigt stor skillnad. Jag lärde mig detta den hårda vägen, jag vände mig till mina föräldrar som hade så mycket på gång i deras liv att de inte såg mig, inte hörde mina rop på hjälp. Idag önskar jag att jag hade pratat med någon annan, en vän eller skolkuratorn. Om du inte har någon du vågar/vill prata med så prata gärna med mig, skriv till mig på Facebook (Amalia Taavoniku)!

 

En dum grej, som iallafall jag gjort då jag varit riktigt låg är att jämföra. Att jämföra sitt mående med någon annan och tycka att "nej men gud vad jag tycker synd om mig själv, jag har det inte alls sådär jobbigt" eller "har jag ens rätt att må dåligt?" är fel fel fel. Jag mår ju inte bättre med vetskapen att någon annan har det sämre. Mitt mående är precis lika viktigt som andras.

 

När allt känns hopplöst och svart och det finns inget ljus kvar. Andas in och andas ut, orkar jag så orkar du. Skriv en lista på saker som gör dig glad, även om du bara kommer på en, så kanske denna enda sak är värd att stanna kvar för - fortsätta kämpa för. För det kommer gå upp och det kommer gå ner, men jag tror att det kommer vara värt det.

 

Jag känner ofta hets att jag måste göra saker, vara aktiv, ha en plan. Men om något känns superjävlajobbigt så får en backa några steg och andas. Jag slänger hellre bort ett år av mitt liv än hela livet. Försöker lära mig själv detta: om jag vill göra något bara för att det är vad jag "ska göra" så är det inte värt det, vad vill jag göra? Och om jag inte vill göra något alls just nu, gör jag ingenting alls.

 

Ibland sköljs jag över med en våg av ångest, jag blir yr och en tyngd läggs över mitt bröst. Detta kan hålla i sig relativt länge och det är väldigt obehagligt. Vissa gånger kan jag bryta av ångesten innan den når sin topp (panikattacker, minnesluckor) men ibland går det inte och jag måste vänta in toppen för att det sedan ska dala. Olika saker som brukar hjälpa är:

 

Andning. Antingen andas i händerna eller i en påse. Jag brukar även tänka mig en fyrkant och andas "runt den", i varannat hörn andas jag in/ut. Detta brukar hjälpa mig att återfå kontroll, iallafall över andningen.

 

Distraktion. Ibland har det hjälpt mig att vila i ett kolsvart rum med musik i öronen och en blöt handduk på pannan, andra gånger att lyssna på hög intrumental musik och fokusera på andningen eller se serier.

 

Vissa gånger hjälper det att sitta i duschen eller slå på peppig musik och dansa bort ångesten. Detta beror på vilken slags ångest jag har, varför och när, eller om det är oro eller rastlöshet jag känner, så det inte övergår till panikångest.

 

Acceptans. "Okej nu har jag ångest, jag vet att den kommer lugna sig om ett tag. Varför har jag ångest? Var det något speciellt som startade denna känsla eller är det en situation jag befinner mig i? Vad kan jag göra för att motverka den? Är det möjligt att se detta tillfälle som träning för framtida liknande situationer?"