Yo. Just nu mitt i medicinjusteringar, vilket fick mig att känna mig nästintill hypoman första två veckorna då jag började trappa ned sertralin men sedan blev det orkeslöshet. Även otrolig impulsivitet samt destruktivitet, även riktiga mörka tankar. La in mig på akutpsyk för två veckor sen vilket ändp kändes som ett "avbrott" men även en bekräftelse på att min mående är "riktigt" då jag själv förminskar det alltför ofta.

 

 

 

(8 veckor.)

 

Kelso skulle jag inte kalla sexistisk (trots det så är han fortf en förtryckare pga man) då hans syn på livet gäller alla oavsett kön, men han upprätthåller normerna om skönhet. Vilket är otroligt tråkigt. 

 

 

Jag har börjat läsa mer vettigt om feminism och också beblandat mina tidigare åsikter med radikalfeministiska och inte bara mansvänliga åsikter. Till exempel har jag alltid tyckt att båda könsrollerna suger, män utför fler (lyckade) självmord vilket mest troligt är pga macho-rollen som föreslår att diskussionen om psykisk ohälsa och speciellt att söka psykiskt stöd är svagt och skall inte utföras av män. Också att kvinnlig homo-/bisexualitet är mer accepterat.

Då har jag tänkt att ja, patriarkatet existerar, ja, kvinnor är svaga och utsatta och sexobjekt och mindre värda, ja, enligt patriarkatet så är lycka för en kvinna att få en man, ja, kvinnor har en möjlighet att hyllas om de trycker ner andra kvinnor - även fast detta förtryck motverkar dem också - MEEEN män har det rätt kasst dem med. Haha Amalia, haha.

Jag har insett att det är vårt individuella ansvar att inse våra privilegier och att motverka dem, till exempel jag som är vit och född i Sverige och en ciskvinna. Jag hatar att mina privilegier gör mig så otroligt blind. Jag anses till exempel som “svensk”, ni vet en riiiktig svenne - med blåa ögon och gråblondt hår. Ingen vill sparka tillbaka mig till mitt hemland. Jag har inte behövt fly för mitt liv till en helt annan kontinent. Jag har inte misstagits som flykting. Jag har inte blivit kallad negativa ord på grund av mitt ursprung. Jag har inte undrat om rasister följer efter mig när jag handlar eller helt oskyldigt vistas ute på gatan. Ingen har frågat mig vars jag kommer ifrån egeeentligen. Jag har inte varit tvungen att byta om med tjejer även fast jag känner mig som en kille eller inte överhuvudtaget vill definiera mig själv som någon av dem. Jag har inte känt mig vilsen i min könsidentitet. Jag har inte levt på gatan eller utan föräldrar. Jag har inte varit nära på att dö utav svält eller törst. Jag har inte känt en genuin lycka för att jag har mat för dagen och jag har ingen aning om hur det är att leva på något annat sätt än som vit, eller svensk, eller cis. Jag vågar inte ofta uttala mig om rasism för jag har tänkt att jag inte har så mycket att komma med, jag vet inte, inte annat än vad jag har läst om, eller upplevt genom mina vänner. Jag har inte fått uppleva att bli kallad n-ordet - jag har endast fått skrika på människor som kallat mina vänner det - för att de som blir drabbade av detta har skrivit och sagt att de tar illa upp och att de upplever det som ett kränkande uttryck.

Feminsim är otroligt viktigt för mig och har hjälpt mig på otroligt många plan. Att förstå varför jag (och min storasyster) hade ätstörningar, varför andra människor har ätstörningar, vilka ord som hjälper och vilka som skadar. Hur jag kan hjälpa min mamma som under sitt äktenskap mått fruktansvärt dåligt och de sista åren av äktenskapet blivit väldigt illa behandlad. Jag har kunnat hjälpa min mamma genom att lära henne om feminism och sedan fått se henne själv brinna för denna grymma ideologi. Jag har insett att jag får säga nej till samlag och att det inte var jag som var äcklig de gånger jag inte blev lyssnad på, att jag får klä mig hur jag vill även om det innebär att visa mina bröst - att exponerandet av mina bröst inte gjorde någon som helst skillnad när jag blev övertalad att ha sex stupfull i en skog. Att jag ska värna om mina kvinnliga kompisar istället för att prata bakom deras ryggar eller skylla på dem om deras heteroförhållande går dåligt. Att jag är värd precis lika mycket som vilken annan människa som helst.

 

En blogg som har lärt mig otroligt mycket är Fanny Åströms, har börjat läsa denna regelbundet ganska nyligt. Annars har jag börjat följa massvis med kloka på Twitter, till exempel daisycassandra, smulsex, __nneka, taggigt, sinoes (ovan nämnda Fanny) och fler (har dock Twitter-förnyingsperiod, då jag avföljer och följer för fullt).

Tro inte att jag, som bisexuell (eller någon tjej/kille som bi/homo), tänder på alla samkönade personer. När jag betraktade mig själv som hetero tände jag inte på alla olikkönade (i mitt fall snubbar). Kära heteromänniskor; gör ni det eller? Och tro inte att du som tjej (i mitt fall), som är lite osäker på din sexualitet, kan utnyttja mig för att "testa" bisexualitet. Jag lär märka, och jag lär ta svinigt illa upp. Och förmodligen skylla på mig själv från början, och må rätt dåligt. Och det kommer suga.

 

Till er som kallar er själva pan-, hetero- eller homosexuella; att säga att "bisexuella tjejer är egentligen hetero och vill bara ha uppmärksamhet" eller att "bisexuella personer är homos som inte bestämt sig än", eller vad fan ni nu säger, detta är väldigt kränkande. Och dubbelmoraliskt. Och motsägelsefullt.

 

Jag ångrar mig ofta att jag stämplat mig som bisexuell pga tjejer som behandlar mig annorlunda. Men det ska inte vara så. Så snälla, sluta. Detta ska egentligen inte spela någon roll; MEN jag tänder mest på killar och ja jag har bara legat med killar (detta verkar vara en viktig fråga, vilket är riktigt riktigt dumt) men om jag måste stämpla mig med en läggning så blir det bisexuell för jag vill vara öppen för personer och inte kön. Det ultimata vore dock om dessa stämplar inte fanns överhuvudtaget.