Jag är bara så trött på allt och trött på att isolera mig. Men när jag gör något annat blir det bara jobbigt, det är lättare att ogilla människor än att acceptera vad dem säger. Utan att rasera totalt pga det. Det behöver heller inte vara något negativt, bara vetskapen att andra människor har lika många tankar och åsikter som jag själv är skrämmande. Jag vill så gärna tänka att det bara är jag som är så komplicerad, men det är alla. Och jag är så rädd att göra fel, för jag gör fel så ofta. Så ofta att när andra gör fel har jag lätt att ta på mig skulden, av ren vana.

 

Jag är bara så arg, så himla arg. På detta gamla jävliga beteende som aldrig ändras, på grupper som beter sig som de alltid har gjort. På unga tonåringar som beter sig på samma sätt som jag gjorde. Jag är arg över att det inte verkar ändras, oavsett hur mycket vi försöker krossa patriarkatet. Trots den växande feminismen i Luleå så verkar allt vara precis likadant som det alltid varit.