Varför har jag varit inlagd, nu då? Depression, självmordstankar, sömnsvårigheter, extrem ångest. 

 

Jag fick börja med ny medicin - som vanligt. Men nu fick jag börja med den jag själv önskat under en längre tid. Woho. En medicin som vände min mammas liv totalt. Litium.

 

Dock är Litium en medicin med väldigt mycket biverkningar men om man bortser från det verkar den som en toppenmedicin. Jag har, än så länge, känt av biverkningar som darrningar när jag ätit för lite, magkramp som påminner om menskramp och otrolig törst, men har lyckligtvis sluppit de värsta, än så länge.

 

Jag fick börja med denna medicin nästan precis när jag åkte in (inte av ett suicidförsök, utan för att jag ville ha hjälp) och nu har jag nog ändå känt någon slags skillnad, Stabilitet kanske? Jag bytte dessutom inte medicin utan Litium lades på det jag åt innan - Seroquel.

 

Jag känner mig bättre och mer hoppfull nu - överlag. Jag har fortfarande fruktansvärda dalar men under min depression har jag nästan lärt mig hur jag ska hantera dessa.

 

Idag hade jag ett sista möte, för denna inläggning. Då la jag fram några klagomål på avdelningen, till exempel att jag inte har fått skriva mitt schema själv utifrån vad jag orkar utan personalen har fyllt på det så mycket som går, sedan har de hetsat mig att följa schemat även fast jag varit tydlig med att jag inte orkar och varför, de har glömt ge mig kvällsmedicin så när jag ska sova och inte är trött har jag fått gå och påminna.

 

Jag sade också att vissa i personalen kanske inte borde jobba på en psykiatrisk avdelning för barn och ungdomar pga de inte vet hur man ska handskas med tonåringar. Jag har känt mig dömd och (kanske bara är paranoia) fått känsla av att personalen pratar om mig (med personliga åsiker). 

 

Jag är trots detta, oerthört tacksam över att jag har fått hjälp. Och vissa i personalen äger. Äger äger äger.